Slaget vid Moorlands strand - Gryningen.

Boken vars slitna pärm du försiktigt drar fingrarna över är täckt av ett lager damm. Men du kan se att den lästs många gånger. Det står ingen titel men i en halvt avflagad text i guld kan du läsa "Jorvik, samlade berättelser och sägner" varken mer eller mindre.

De tunna sidorna skiftar i gulbrunt och flera utav dem saknas eller är helt söndriga. Vissa har kanske rivits ur av respektlösa läsare, andra har helt enkelt fallit offer för tidens tand. Du bläddrar försiktigt fram ett par sidor och fastnar vid ett stycke som är helt läsligt.

 


 

Slaget vid Moorlands Strand I 

 Det hade börjat skymma när första skeppet uppenbarade sig vid horisonten. Ett stort skepp lastat med krigare.

Jorvikborna hade vetat att en strid var oundviklig. Det hade talats om det länge, melankoliska melodier hade komponerats av trubadurer över hela ön i väntan på domedagen.

Andra var inte riktigt lika uppgivna, hoppet fanns. Om än litet, så var det en låga.

När vårdkasarna tändes på Fort Pinta dog allt ljud. Fåglarna sjöng inte, träden viskade inte och bergen mumlade inte. Silversongflodens strömmande dans stannade upp, stilla som för att betrakta fiendens skepp som kom med löften om den mörkaste natten på många, många år.

Jorvik höll andan.

Det var fram tills en hög signal bröt denna tystnadens barriär i tu och öppnade upp för ljudet av ett rytmiskt trummande, ett trampande, ett stampande och ett frustande.

Knarrande läder och klingande järn. Dova trummor ackompanjerades av järnskodda hovars taktfasta steg.

Spjut mot sköldar, svärdsklingor i solens sista, döende strålar.

 

 

Det var Jorviks sista armé.

I vad som skulle kallas för slaget vid Moorlands strand. 

 


 

 

 

RSS 2.0